Brev från Nelson Mandela riktat till Thomas Friedman
Till Thomas L. Friedman, kolumnist på New York Times.
Från Nelson Mandela, f.d. president i Sydafrika.
Käre Thomas!
Jag vet att du och jag längtar efter fred i Mellanöstern, men innan du fortsätter att tala om nödvändiga förutsättningar ur israelisk synvinkel behöver du veta vad jag tänker på. Var skall jag börja? Kanske år 1964. Låt mig citera mina egna ord under min rättegång. De är lika sanna i dag som de var i går.
?Jag har kämpat mot de vitas herravälde och jag har kämpat mot svartas herravälde. Jag har hyllat idealet av ett demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla människor lever tillsammans i harmoni och med lika möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas leva för och uppnå. Men om det krävs är det ett ideal jag är beredd att dö för.?
I dag erkänner världen, den svarta och den vita, att apartheid inte har någon framtid. I Sydafrika har den avslutats genom vår egen beslutsamma massaktion i syfte att bygga fred och säkerhet. Denna masskampanj av motstånd och andra aktioner kunde bara kulminera i upprättandet av demokrati.
Kanske är det egendomligt för dig att betrakta situationen i Palestina ? eller mer specifikt, strukturen av politiska och kulturella relationer mellan palestinier och israeler ? som ett apartheidsystem. Det beror på att du felaktigt tror att Palestinas problem började 1967. Detta demonstrerades i din senaste kolumn ?Bush´s första PM? i New York Times 27 mars, 2001.
Du verkar förvånad att höra att det fortfarande finns problem från 1948 som måste lösas, av vilka den viktigaste komponenten är de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.
Den palestinsk-israeliska konflikten är inte enbart en följd av militär ockupation och Israel är inte ett land som etablerades ?normalt? och som råkade ockupera ett annat land 1967. Palestinierna kämpar inte för en ?stat? utan för frihet, befrielse och jämlikhet, precis som vi kämpade för frihet i Sydafrika.
Under de senaste få åren, och särskilt under arbetarpartiets regim visade Israel att det inte ens var villigt att återlämna vad det ockuperade 1967; att bosättningarna var kvar, Jerusalem skulle bli under exklusiv israelisk suveränitet och palestinierna skulle förbli under israelisk ekonomisk dominans med israelisk kontroll av gränser, land, luft, vatten och hav.
Israel tänkte inte på en ?stat? utan på ?separation?. Värdet av en separation mäts i form av den förmåga Israel har att behålla den judiska staten judisk och inte ha en palestinsk minoritet som skulle kunna ha möjligheter att bli en majoritet någon gång i framtiden. Om detta inträffar skulle det tvinga Israel att antingen bli en sekulär demokratisk eller binationell stat, eller omvandlas till en apartheidstat inte bara de facto utan också de jure.
Thomas, om man följer opinionsundersökningarna i Israel de sista 30 eller 40 åren finner man en vulgär rasism som omfattar en tredjedel av den population som öppet förklara sig som rasister. Denna rasism är av slaget ?Jag hatar araber? och ?Jag önskar att araberna vore döda?. Om man också följer Israels rättsystem ser man att det finns diskriminering mot palestinier, och vidare ? om man betraktar de områden som ockuperades 1967 ser man att där redan opererar två rättssystem som representerar två skilda synsätt på mänskligt liv: ett palestinskt liv och ett annat för judiskt liv. Till detta kommer att det finns två olika sätt att se på egendom och på land. Palestinsk egendom betraktas inte som privat egendom eftersom den kan konfiskeras.
Beträffande den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza finns det en tillkommande faktor. De så kallade ?palestinska autonoma områdena? är bantustans. Dessa är enheter med restriktioner innanför den israeliska apartheidens maktsystem.
Den palestinska staten kan inte vara en biprodukt av den judiska staten enbart med syftet att hålla kvar Israels judiska renhet. Israels rasdiskriminerig är dagligt liv för de flesta palestinier. Eftersom Israel är en judisk stat har israeliska judar möjlighet att tillräkna sig speciella rättigheter som inte icke-judar kan göra. Palestinska araber har ingen plats i en ?judisk? stat.
Apartheid är ett brott mot mänskligheten. Israel har berövat millioner palestinier deras frihet och egendom. Det har genomfört ett system av grov rasdiskriminering och ojämlikhet. Det har systematiskt fängslat och torterat tusentals palestinier i trots mot folkrättens lagar. Det har framför allt fört ett krig mot en civilbefolkning och i synnerhet mot barn.
Sydafrikas reaktion på sådana kränkningar av de mänskliga rättigheterna som emanerar från handlingssätten vid folkfördrivning respektive apartheid kastar ljus på vad det israeliska samhället ovillkorligen måste gå igenom innan man kan tala om en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern och ett slut på dess apartheidpolitik.
Thomas, jag överger inte Mellanösterndiplomatin. Men jag kommer inte tillfredsställa dig på det sätt som dina supporters gör. Om du vill ha fred och demokrati stöder jag dig. Om du vill ha formell apartheid stöder vi dig inte. Om du vill stödja rasdiskriminering och etnisk rensning kommer vi att bekämpa dig. När du kommit på hur du vill ha det, ring mig.
Översättning och kursivering: Snorre Lindquist Länk
Israelerna framstår som gravt rasistiska
Det är ett dystert men kanske inte helt överraskande besked att den israeliska befolkningsmajoritetens rasism är i tilltagande. En mer än halvsekellång konflikt mellan israeler och palestinier gör förmodligen sådana tendenser oundvikliga. De antijudiska känslorna bland palestinierna har säkert ökat i samma takt som de antiarabiska känslorna bland israelerna.
I en undersökning som det israeliska Centret mot rasism nyligen publicerade framstår dock en majoritet av israelerna som gravt rasistiska. 68 procent skulle vägra att bo i ett hyreshus där det fanns en arab. 63 procent anser att araberna utgör ett "demografiskt hot" (föder för många barn, blir för många) och ett hot mot statens säkerhet. Och 40 procent stöder tanken på en total etnisk rensning i Israel.
Siffrorna publicerades den 26 mars i Dagens Nyheter. De borde därmed inte ha undgått de bombliberala skribenterna på våra folkpartistiska ledar- och kultursidor. Men ingen av dessa vanligtvis alerta opinionsbildare fann det tilltagande arabhatet i Israel värt en kommentar.
Bombliberalerna var nämligen just då upptagna med frågan om en påstådd tilltagande svensk antisemitism. Ty sådan skulle ha bevisats i en undersökning gjord av en utomordentligt underlig institution som kallas Forum för levande historia, och den som huvudsakligen ansvarade för undersökningen var en viss Henrik Bachner.
Då finns lite att reda ut. Forum för levande historia kom till efter att en undermålig opinionsundersökning bland svenska skolungdomar påstods visa att de inte visste vem Adolf Hitler var. Statsminister Göran Persson blev upprörd och bestämde att skapa en institution för statligt korrekt historieskrivning som skulle kallas Forum för levande historia. Huvuduppgiften var från början att tala om vem Adolf Hitler var och att stärka kunskaperna om den nazistiska folkmordspolitiken. Som chef, "överintendent", tillsattes en expert på svensk högerextremism och fascism.
Institutionen skulle årligen hålla olika sorts manifestationer till minne av Hitler och det nazistiska folkmordet.
I efterhand visade det sig, föga överraskande, att den där opinionsmätningen bland skolungdomarna var ovetenskapligt trams. Sanningen är faktiskt den att Adolf Hitler för alltid kommer att vara mer känd i Sverige än Göran Persson.
Men skadan var redan skedd. Då Forum för levande historia håller sina årliga manifestationer är araber inte välkomna.
Och vem fann nu överstelöjtnanten att undersöka den svenska antisemitismen? Jo. Henrik Bachner. Han är onekligen specialist i ämnet. I en doktorsavhandling som märkligt nog godkändes vid Lunds universitet för några år sedan bevisade han vetenskapligt att flertalet kolumnister och ledarskribenter i Aftonbladet är antisemiter. Men av en särskilt illvillig typ, som inte formulerar sig antisemitiskt, varför det krävs vetenskaplig analys för att avslöja oss.
Denne Bachner har som huvudsyssla i livet att leta antisemitism och han kan finna den överallt. Om han så letade antisemitism bland pingvinerna i Antarktis skulle han finna vad han önskade, klara bevis. Fast pingvinerna sannolikt skulle tillhöra samma lömska variant som kolumnisterna i Aftonbladet, sådana som inte ärligt avslöjar sig själva.
Hans undersökning visade förstås att antisemitismen som vanligt är i tilltagande i Sverige och att muslimer är värst i det avseendet. Varje annat resultat skulle vara sensationellt i en undersökning av Henrik Bachner.
Frågorna i enkäten var så listigt gjorda att enda sättet att undgå att bli antisemitdefinierad var att vägra besvara dem. "Har judarna ett för stort inflytande i världspolitiken?" Redan frågan är antisemitisk i sitt generaliserande av "judarna". Oavsett hur man försöker svara på en sådan fråga åker man fast i den vetenskapliga håven. Särskilt om man tror att frågan betyder: Har Israel ett för stort inflytande i världspolitiken?
Ett antal vetenskapsmän vid universitetet i Göteborg som sysslar mest med attitydundersökningar i Sverige riktade hård kritik mot den riggade undersökningen. Men då var Bachner och en av hans hejdukar framme och talade om dessa vetenskapsmäns dunkla motiv och beskrev dem som en "Göteborgsgrupp" som ville "ta död" på debatten om antisemitism. Den som kan Bachners och hans likars kodspråk inser direkt vad det handlade om. Professorerna vid universitetet i Göteborg var också antisemiter. Liksom alla som vågar sig på att kritisera den politiskt riggade pingvinundersökningen. Enligt ett utlåtande från överintendenten och Bachner innebär kritik dessutom "förnekanden och bagatellisering". Och då är man också antisemit.
Göran Perssons skapelse för lämplig historia har utlovat nya undersökningar om exempelvis vårt förhållande till muslimer.
Om man även då sätter bocken Bachner till trädgårdsmästare kommer han nog att bevisa att svenskarna tycker för mycket om muslimer. Vilket nämligen är orättvist mot Israel. Ty vad detta handlar om är inlägg i debatten om Israel och Palestina.
Politik är det, men inte vetenskap.
Yttrandefriheten
Rasismen starkast i det Heliga landet
Våldet ökar i Mellanöstern står det i tidningarna och säger de i radio och i tv.
Varför står det så och varför säger journalisterna så, då de nästan alltid menar Israel och de av Israel ockuperade områdena? Våldet ökar i Israel. I Mellanöstern är det ganska lugnt.
Varför benämner man inte platser och företeelser med deras rätta namn? Ja, vanligtvis därför att man vill dölja eller undvika de verkliga problemen. Huvudproblemet är inte att ett barn kastat en sten och att soldater besvarar detta med skottlossning.
Huvudproblemet är den snart flera generationer långa förödmjukelse som det palestinska folket tvingas leva under och som omvärlden vägrar benämna med dess rätta namn. Då är det lättare att tala om stenkastande barn eller att Arafat inte har ordning på sina poliser. Som om allting bara var en fråga om lag och ordning.
De ockuperade områdena är en tryckkokare, som när som helst hotar att explodera. Detta är vår tids största utrikespolitiska problem och det är desto större mot den tragikomiska fars som just nu utspelas i USA, där höga jurister ska klargöra vem som ska bli världens mäktigaste man.
Trolig vinnare är vår tids största seriemördare, George W Bush (ingen har i fredstid avrättat så många människor som han). Om något händer honom, ska han ersättas av en person som redan haft fyra hjärtinfarkter. Om det blir Gore som vinner, och något händer honom, ska han ersättas av en ortodox jude, ett faktum som redan nu väcker djup oro i de ockuperade områdena.Under mer än trettio år har jag sysslat med Mellanöstern. Jag har varit fast bosatt där i fyra år, jag har besökt samtliga länder i regionen, Israel mer än trettio gånger. Ingenstans har jag mött så mycket hat och öppen rasism som i det Heliga landet. Ingenstans så mycket förnedring och förakt.
Jag har suttit med palestinska flyktingar i solheta stinkande skjul och träffat nyinflyttade bosättare från Brooklyn, jag har mött arabiska kungar och israeliska parlamentariker, soldater, imamer, nunnor och rabbiner, souvenirförsäljare och kameluthyrare. Jag har pratat med ryskjudiska symfoniker och arabiska poeter, palestinska bombkastare, judiska religiösa fanatiker och gråtande kvinnor på bägge sidor som sörjer sina döda söner.
För varje år har jag blivit alltmer övertygad om att detta problem inte har någon lösning, i alla fall ingen fredlig lösning, så länge man inte talar om och benämner tingen vid deras rätta namn.
Jag har under många år följt den långsamma dans macabre som kallas fredsprocessen, där USA med lämpliga doser hot och gåvor i form av vapen och bidrag, visserligen fått israeler och palestinier att erkänna varandras existens, men detta i en process där israelerna hela tiden bara försöker vinna tid och skjuter de verkliga problemen framför sig. Under tiden har det palestinska folkets förödmjukelse bara ökat.Alla som vill se sanningen, upptäcker detta omedelbart. Under min egen drygt trettioåriga erfarenhet av konflikten har jag gång på gång fått uppleva hur nästan alla svenska journalister, politiker och vanliga turister som kommer för att studera problemen från bägge sidor mycket snart chockeras av den israeliska arrogansen och rasismen mot araberna.
Få vågar eller orkar skriva detta då de kommer hem, för de som gör det blir omedelbart giftbesprutade av mäktiga och inflytelserika pro-israeliska lobbygrupper. Då är det bekvämare att tiga.
För varje ny sammanstötning, för varje nytt offer, måste ny hämnd utkrävas, öga för öga, tand för tand, för bägge sidor följer samma handbok, en av de äldsta skrifter vi har. Fast en sten hämnas nu med en kula, en kula med ett pansarskott, ett pansarskott med flygbombardemang.Så kommer konflikten att trappas upp ända tills palestinierna har fått ett eget land.
Någon annan lösning finns inte. I alla fall inte i vår livstid.
Av: Herman Lindqvist
Baruch Goldstein
Baruch Goldstein, född 9 el. 12 december 1956 i New York, USA, död 25 februari 1994 i Hebron, Västbanken, var en amerikansk-israelisk läkare och bosättare som sköt ihjäl 29 och skadade ett hundratal palestinier vid Ibrahimimoskén i Hebron på Västbanken. Dådet skedde under den judiska högtiden Purim och kom att kallas massakern i Hebron.
Goldstein, som växte upp i New York, omfattade tidigt sionistiska tankar. Flera medlemmar av hans familj hade mördats i det s.k. Hebronupproret 1929. I Israel gjorde han sig som militärläkare snart känd för att vägra att behandla icke-judar, även de som tjänstgjorde i Israels försvarsmakt.
Goldsteins gravplats är numera ett pilgrimsmål för judar på den yttersta högerkanten som firar massakern i Hebron. En inskription på graven lyder:
Varnade för massaker på You Tube
På internetsajten You Tube lade signaturen Sturmgeist 89 för två veckor sedan ut en video med en rubrik som låter förstå att ett blodbad ska ske på skolan.
Signaturen har lade ut en text, som tycks handla om skolattacken. I den skriver han bl.a.: "Människorasen inte värd att kämpa för eller rädda, bara värd att döda".
Videon, med titeln Jokela High School Massacre, visar en sekvens med en man som siktar på kameran med en pistol. Videon har laddats ner 140.000 gånger och kommenterats i 800 inlägg.
Film lades ut dagen före
Enligt webbsajten You Tube lades filmen ut på tisdagen, alltså dagen före massakern. Den misstänkte gärningsmannen, som tros vara personen bakom profilen Sturmgeist 89 var senast inloggad på onsdagsmorgonen.
"Kom ihåg att detta är mitt krig, mina idéer och mina planer. Lägg inte skulden för mina handlingar på någon annan än mig. Beskyll inte mina föräldrar eller mina vänner. Jag har inte berättat för någon om mina planer. . .", skriver han också.
Undersökning i USA
Bland frågorna är huruvida det vore en personlig tragedi om Israel förstörs. 48 procent av dem under 35 år svarar ja medan 77 procent av dem över 65 ger samma svar.
- Den minskade hängivenheten är utbredd, oberoende av hur man mäter, säger en av studiens rapportförfattare, Steven Cohen vid Hebrew Union College
Det är inte heller troligt att trenden med en minskande hängivenhet bryts enligt studien. Förklaringen är att USA:s judar blir allt mer uppblandade i samhället. Många gifter sig med icke-judar och det är en tendens att betrakta judendomen mer som ett religiöst än etniskt begrepp.
Steven Cohen anser att den religiösa betydelsen också är den allmänna amerikanska synen på judendomen.
USA ger Israel sitt starka uttalade och politiska stöd ända sedan statens tillblivelse 1948 - ett stöd som har stark uppbackning i den breda allmänheten bland både judar och andra grupper. Men känslan av varm samhörighet med den judiska staten kan ändras till likgiltighet, visar studien som tillkommit med stöd av välgörenhetsstiftelsen The Andrea and Charles Bronfman Philanthropies. Denna likgiltighet kan också leda till främlingskap.
På frågan om de gillar idén bakom den judiska staten svarar 54 procent av de unga ja jämfört med 81 procent bland de äldre.
Stödet åt Israel är samtidigt starkare bland dem som besökt landet oavsett deras ålder.
- För vår föräldrageneration var den betydelsefulla frågan hur vi bryr oss om Israel. För "generation Y", de som fötts efter 1976, är frågan varför ska vi bry oss om Israel? kommenterar vice ordföranden i Bronfmanstiftelsen, Roger Bennett.
Enligt beräkningar har USA sex miljoner judar och en tredjedel av dem är medlemmar i en församling. Av dem som går i synagogan bedöms 40 procent vara liberala reformister, 32 procent måttligt konservativa och åtta procent ortodoxa.
Drygt 1 700 icke-ortodoxa judar frågades ut 2006 och 2007 om sitt förhållande till Israel. Författarna av studiens rapport, som offentliggörs under torsdagen, skriver att de inte frågade ortodoxa judar eftersom deras stöd åt Israel är så överväldigande starkt.
